DNs Thomas Anderberg wrote this (eventual summaries # )
[
www.dagensnyheter.se]
Rolling Stones, Ullevi, Göteborg
När fyrverkerierna och Keith Richards drar igång "Start Me Up" framstår Rolling Stones genast som vinnare. På planen och läktarna far publiken upp i ett glädjetjut, svaret på en uppdämd väntan som bara nödtorftigt stillats av förbandet, Toots and the Maytals.
# While SMU & the fireworks crack the Stones enter like winners.
Men det är inte givet att man går segrande igenom konserten. Rapporterna under sommaren har visat att den här turnén är en kamp mot klockan. Där den förra vändan, med spelningar på ömsom små, ömsom stora arenor, framstod som en logisk avslutning på en strålande karriär, ter sig detta varv runt jorden som en utmaning med slitna tändstift och läckande bränsletankar.
Keith Richards har missat intron, tappat greppet om solon, sjungit skralt och varit i stort behov av Ron Woods stöd för att få igång det gung som är Stones särmärke. Och med en läcka i rytmtanken har Mick Jagger också haft svårt att få till den tändande gnistan.
# With metaphors from the motor world he points out the prob's with missed intros etc
Och kanske gäller för Stones i dag det som brukar sägas om motorsport, nämligen att man drar till sig tre typer av åskådare. Dels de genuint intresserade, dels de som har ett speciellt intresse av enstaka stjärnor, och så de som lockas av möjligheten att få närvara vid en spännande olycka.
# And perhaps is the motorsport audience type criterias also valid for the Stones visitors; that they mainly attract thrre types visitors:
Those which are genuinely interested, those who have a particular interest of particular stars, and those which are attracted by the possibility
to be present at an exciting accident.
På scenen har Stones nästan alltid gjort sin musik rättvisa, och den ofrånkomliga kändisfaktorn har alltid länkats samman med skandalfaktorn, men den senare har med Richards olycksbenägenhet får allt större betydelse. Det går nu inte att dölja att ett dragplåster faktiskt består i att detta kan vara gruppens sista turné, i värsta fall sista konsert.
# Last concert?
Någon gång måste det ju faktiskt bli så. Mick Jaggers tanke att fortsätta gruppens spelningar utan Richards är ungefär lika välbetänkt som att byta inkråmet i en Porsche mot det man finner i en Honda. Trots att Richards nu är en skugga av den ha en gång var.
# Richards is a shadow of his former Self.
Osäkerheten beträffande framförandenas kvalitet kan å andra sidan inte helt beklagas, eftersom den motverkar den förutsägbarhet i repertoarvalet som betingas av arenasituationen. Varje försök att återvända till blues-, soul- och countrygrunderna innebär en risk att förlora massans intresse.
# The uncertainty considering the quality of the shows can, on the other hand,
not be totally griefed, since it contraproduct the predictability
on the repertoire choice whoch is limited by the arena situation. All atttempts to return to the blues-, soul- and the
country roots means a risque to lose the interest of the masses.
Ändå har man inte helt övergett de försök till repertoarutvidningar som präglade förra turnén. I några fall tänjer man en smula på materialet, som i "Ain't Too Proud to Beg", som får fräschör genom ett uppluckrat arrangemang där blåset blir en integrerad del snarare än bara dekoration. Hyllningen till förebilden James Brown i "I'll Go Crazy" är också ett roligt tillskott, om än stolpigt utförd, trots fina soloinsatser av Lisa Fischer och Bobby Keys.
# Sweet words here on ATPTB; where the brass sections sounds integrated.
"You Can't Always Get What You Want" förlorar däremot det mesta av sin själfullhet, trots det snygga körpartiet, och "Satisfaction" liksom "Paint it Black" störs av Richards svårt osynkade gitarr.
# Less soul in YCAGWYW; PIB is disturbed by Richards severely unsynced guitar.
Ändå och trots allt: när "Midnight Rambler" framförs, med suveräna munspelsinsatser av Jagger, som tar vid också då Richards inte får fart på sitt solo, är man ändå lycklig över att få vara med om den dynamik på gränslinjen mellan livsbesatt sexualitet och dödsbesatt rucklande som Rolling Stones varit världsbäst på, och som faktiskt får en extra dimension så här mot slutet av denna vindlande karriär.
# Nevertheless: When MR is performed, with gogerous harmonica efforts by Jagger, which starts when KR not gets his solo going, one is still happy to be there grasping the dynamics on the borderline between life-possessed sexuality
and death-possessed fiddlin' which RS have been the best in the world on,
and which, anyway, gets an extra dimension here and now against the end of this windling career.
Kanske är det en idé att föreviga några av de bästa spelningarna från den här turnén för att ha till hands att som alternativ smälla upp på stora bildskärmar om gruppen om några år skulle få den dumma idén att arrangera en ny turné. Nu fungerade det trots allt hyfsat, om än långt ifrån med den stjärnglans man förknippat med The Glimmer Twins.
# Maybe its an idea to document some of the best gigs from this tour to keep
as an alternative and put up on huge screens IF the group against all odds
would get struck by the stupid idea to arrange a new tour.
It did actually come out so-so, even if its far away from the
star quality you usually connect with the Glim Twins.
Edited 2 time(s). Last edit at 2007-08-04 05:44 by Baboon Bro.