The Aftonbladet!GÖTEBORG
Nej, tyvärr.
Det slår inga gnistor om Stones i kväll heller.
När de sista fyrverkerierna dundrat färdigt kommer en konstig känsla krypande.
Den är tom och lite sorglig.
Men först och främst:
Mick Jagger.
Jag vet inte var jag ska börja.
Världens piggaste 64-åring visar upp en förbluffande energi och imponerande inställning.
Att han fortfarande kan kännas hungrig är ett litet mirakel.
Försöker maskera
Jagger sliter arslet av sig, från inledande ”Start me up” till avslutande ”Brown sugar”.
Det känns nästan som att han försöker maskera bandets formsvacka, att han vill kompensera och väga upp de andra medlemmarnas svaga motivation och brist på skärpa.
Ibland ser han nästan desperat ut. Han har trots allt ett omöjligt jobb.
För faktum kvarstår:
Det här är verkligen inte den starkaste turnén som Rolling Stones gjort. Jämfört med vad gruppen presterade i Stockholm för fyra år sen – framför allt den sagolika finalen på Cirkus – är helheten snarare sensationellt blek.
Höjdpunkterna och wow-upplevelserna har sällan varit lika få.
Det är egentligen bara ”Midnight rambler” som förtjänar stående applåder och busvisslingar.
Hittar tillbaka
Där hittar Stones tillbaka till sitt unika och mest ondskefulla sväng. Riffen från Ron Woods och Keith Richards gitarrer klibbar fast i varandra och börjar tugga fradga, Charlie Watts trummor påminner om åska och Jaggers munspel är helt magnifikt.
Men lite senare beter sig samma kvartett sig som amatörer. Mot slutet av ”Honky tonk women” verkar ingen av dem lyssna på varandra längre. De trasslar till låten och tappar bort sig totalt.
Och i övrigt?...?tja.
Det var minst sagt bättre förr.
Förvirrad
Keith Richards är kanske inte lika vilse i pannkakan som i Helsingfors, men han verkar fortfarande vara lite förvirrad.
Han spelar lite på måfå och har inte en lika central roll på scen längre.
Keith brukade vara gruppens motor. Men i kväll är han bara en trasig och gammal rockmaskot.
Markus Larsson
Start me up
Laddad version av det ständiga inledningsnumret.
Let’s spend the night together
Trycket sjunker direkt. Med Stones mått mätt – en riktig dussinlåt.
Rough justice
En dussinlåt till, trots Keiths glödande Chuck Berry-solo. Men man ska kanske inte ha för höga krav på låtmaterialet efter 1981?...
Ain’t too proud to beg
Snygg och slamrig Temptations-cover som får den okunniga ”Satisfaction”-fraktionen av Stones-publiken att knalla iväg och köpa öl, obegripligt nog.
Let it bleed
Gruppen slirar och rullar och får efter ett tag till det rätta horhussvänget.
You can’t always get what you want
Något misslyckad och otajt version av den annars så makalösa klassikern.
Midnight rambler
En evig favorit. Ett mullrande och stökigt bluesmonster.
I’ll go crazy
Sortera gärna in låten i den stora mappen med onö
diga James Brown-covers.
Tumbling dice
Gruppen slirar och rullar och får än en gång till det rätta horhussvänget. Efter ett tag.
You got the silver
Keiths första solonummer är mer rörande än bra.
I wanna hold you
Keiths andra solonummer är tjatigare än en tonårsförälder.
Miss you
Stones kliver upp på en portabel miniscen som skjutsas ut till mitten av publikhavet. Scenlösningen är dock mer imponerande än bandets discohit från 1978.
It’s only rock’n’ roll
It’s only a banal skitlåt and I hate it.
Satisfaction
Den sinnessjukt söndertjatade bagatellen är uthärdlig. Men bara tack vare en våldsamt inspirerad Jagger.
Honky tonk women
Blir bara sämre ju längre den varar. Stones tappar bort sig mot slutet, låten förlorar sitt ”häng” och faller platt.
Sympathy for the devil
Det enda som är enastående är scenens blodröda ljusshow. Resten känns märkligt tamt.
Paint it black
Keith sabbar inledningen. Resten av Vietnam- signaturen är Stones på autopilot.
Jumping Jack flash
Vi har hört den förut. Alldeles för många gånger.
Extranummer
Brown sugar
En långrandig slentrianfinal.
Plats: Ullevi, Göteborg. Publik: 56 821 plus den ständigt vakande Mick Jagger. Längd: 174 cm. Bäst: Det där unika, brummande hänget i ”Midnight rambler”. Sämst: Solonumret ”I wanna hold you”, svag låt, medioker sång, nästan obefintligt gitarrspel.
Han mer eller mindre satte standarden för hur man spelar kompgitarr i bluesbottnad rock. Han är mannen som brukar kallas ”The human riff” eller ”Keef Riff Hard”.
Hela idén med Keith Richards riff är att de ska gå att luta sig emot, att det är där mer än någon annanstans som den klassiskt skräpiga Stones-grooven sitter.
Så känns det inte alltid i kväll.
Även om han alls inte gör bort sig som han tydligen gjorde i Helsingfors får mannen vi känner som Mr Cool kämpa.
Ibland ser Richards närmast uppgiven ut när intron och solon blir lite stelare och kantigare än han vill.
Visst, ”Jumping Jack Flash” skakar 63-åringen precis så mycket grisigt liv i som vi vill.
Som på skolkonsert
Men det där till synes förströdda strängplockandet som alltid landade precis rätt mellan tajt och slirigt är inte lika självklart längre.
I stället sitter man emellanåt, likt en förälder på en skolkonsert, och tänker att hoppas han sätter det här nu. Till och med i ”Satisfaction”.
Kan det rentav vara så att åldern till slut börjar ta ut sin rätt, även på ett medicinskt unikum som Keith Richards?
Håkan Steen
”Vi har fått order att vara extra hårda”
GÖTEBORG
I går utbröt bråk mellan vakter och fans när Rolling Stones anlände till konserten.
Fansen tycker att de utsattes för övervåld.
–?Jag fick ett slag i magen bara för att jag råkade stå nära avspärrningarna, säger ett ögonvittne.
Utanför hotellet väntade över 500 fans på en skymt av Rolling Stones.
Ett 20-tal poliser, vakter och avspärrningar höll Stones-fansen i schack.
–?Vi kallades in för att ingen skulle komma till skada, säger polisbefäl Niklas Sjöberg.
”Göra sig mycket illa”
Bandets egna vakter hade en betydligt hårdare attityd.
–?Den som kommer i min väg kommer trilla och göra sig mycket illa, skrek en engelsktalande vakt och röjde väg för bandet.
Men besvikna fans fick nöja sig med att se bilarnas tonade bakrutor – kvällens största stjärnor smet ut direkt från garaget.
Minuterna senare anlände bilarna till Nya Ullevi, där konserten hölls. Knappt 50 fans stod vid ingången med digitalkameror och autografblock.
–?Det var väldigt bra stämning tills bandet kom, då fick plötsligt vakterna spel, berättar Hans Hansen som rest hela vägen från Danmark.
När Keith Richards och Ron Wood anlände utbröt fullständigt kaos.
–?Jag fick ett slag i magen bara för att jag råkade stå för nära avspärrningarna. Helt klart övervåld, berättar ett ögonvittne.
Polisen bad om ursäkt
Att vakterna var tuffa var ingen tillfällighet.
–?Vi har fått order inifrån att vara extra hårda, säger en av vakterna.
En polis på plats bad senare om ursäkt för vakternas beteende.
–?Jag är besviken. Vi har inte gjort något fel och borde inte bli behandlade såhär, säger Hansen efter att ha blivit bortknuffad av vakterna.
Stjärnorna själva verkade omedvetna om sina vakters beteende. De vinkade glatt och filmade fansen när de åkte förbi.